The Girls

imageJag har just läst klart boken The Girls. Den har blivit otroligt uppmärksammad i England och jag tipsades om den i en artikel i en brittisk tidning som kallade den ”ett måste”. Den finns bara på engelska än så länge, men det dröjer nog inte länge tills det kommer en översättning till svenska.

Boken är baserad på mordet på Sharon Tate i Kalifornien 1969. Jag tror att alla vi som är 50+ minns det brutala mordet på Roman Polanskis gravida flickvän och flera andra personer i samma hus. Det utfördes av en grupp unga kvinnor som alla var med i en sektliknande rörelse ledd av Charles Manson. Visst minns ni alla hemska rubriker och bilderna på den galne Manson under rättegången?

I boken har Manson fått namnet Russell, och alla andra namn är också utbytta. Huvudpersonen är en 14-årig flicka, Evie, som sugs in i gänget kring Russell och som blir helt tagen av honom och tjejerna i gänget. I boken får vi möta Evie, dels som ung, sökande flicka, dels som en äldre kvinna som tänker tillbaka på sitt liv.

Jag ska inte berätta för mycket om handlingen, men jag vill verkligen rekommendera den här boken.  Den beskriver så enormt väl hur det känns att vara 14 år och grubbla över vem man är. Man känner sig vilsen, man vill vara en del av något och tillhöra något, och ändå känner man sig utanför och fel. Jag kände precis igen mig själv i Evie, och det tror jag många andra gör också. Man kan förstå att det är lätt för en sökande ung tjej att bli helt förtrollad av en karismatisk man och att hamna helt fel.

Sammanfattningsvis är The Girls alltså jättebra. Välskriven, intressant och helt klart läsvärd. Den får 4 poäng av 5 möjliga av mig.

Sportig semester

image

Vilken perfekt semester jag har just nu! Avkoppling med bra böcker (The Girls av Emma Cline, sååå bra), varvat med vandringar och cykelturer. Här ser det ut som om lilla Molly ska hänga med, men hon fick vänta hemma medan jag och maken cyklade 25 kilometer.

Najs!

Tack Cattis!

Nu är nya numret av Filter ute, och det måste ni köpa! Där står nämligen om experimentet vi gjorde här på bloggen (läs ), när Cattis smorde in halva ansiktet med dyr hudkräm och halva med billig.

Men Cattis har inte bara hjälpt till med experiment, hon har också varit med och hjälpt mig med min ormskräck! Nu ska ni höra:

Härom dagen var vi ute på långpromenad (lite kul förresten, att samma aktivitet kan heta allt från PW, powerwalk, till vandring, promenad och långpromenad). Vi gick som vanligt och småpratade när alla plötsligt stannade upp. Så kommer Cattis fram till mig (jag var lite bakom de andra) och säger lugnt och försiktigt: Malin, nu är det en huggorm där framme, vill du komma och titta?

I vanliga fall, före min ormkurs, hade jag ryggat tillbaka, skrikit, och sen sprungit. Men nu blev jag faktiskt lite nyfiken. Äntligen skulle det jag varit så rädd för i alla år plötsligt ske! Det har ju varit min fasa att möta en orm på promenaden, och nu var den där. Jag gick fram och kikade. Cattis höll mig lite på axeln och pekade på en liten, svartbrun, hopringlad huggorm som låg vid sidan av stigen. Jag trodde den var död, för den rörde sig inte alls, men sen såg jag huvudet, som var lite upphöjt som att den skulle kolla på oss. Och jag var inte rädd!!!!

Efter ett tag ringlade sig ormen iväg och jag skrek högt av glädje. Jag hade sett en orm och inte ens fått pulshöjning! Jag undrar om Cattis, H, S och B fattar hur stort det där var för mig? Jag kommer aldrig att glömma hur skönt de alla reagerade. Ingen skrek, ingen hoppade till, utan alla var helt lugna. Underbart! Tack till er, kära vänner!

PS. Vet ni en lustig grej? Jag vet ju att jag tänkte att ormen var så liten, mycket mindre än jag hade trott. Men nu, när jag tänker på det, ja då är den mycket större! Som att hjärnan fortfarande är lite skraj och gör den större än vad den var….